En av de mest kända FM-piraterna var Radio 88. Det som kanske inte är så känt att det fanns tre stycken stationer som kallade sig Radio 88, låt oss ta dem i kronoligisk ordning.
Den första Radio 88 var inspirerade av dåtida engelska mellanvågspirater och med seriösa ambitioner startade man 1972 en kommersiell rundradiostation i Stockholm. Man provsände sporadiskt från den 22:a februari och under våren sände man, mer eller mindre, dagligen klockan 22.00.
Det tog ett år att bygga den första sändare. Den var oerhört modern och inbyggd i en attaché-väska. Man spelade in sina program i en professienell studio på Lidingö och sände sedan ut dessa varje kväll från hustak i centrala stockholm. Olof (Olle) Gärdes på Televerket var till en början lugn och sa att " man inte jagar Radio 88". Det skulle senare visa sig att jakten på Radio 88 kom att ta flera år. En ny grupp "pejlare" började nu dycka upp, nämligen de sk. amatörpejlarna.
Programmen finansierades med reklam. Priset var 500 kronor per minut och man tillät sig fem minuter reklam varje timme. Reklam för bl a Pommac, Expressen. Reklamsnuttarna lät, även med dagens mått mätt, riktigt lyckad. Efter en tid började samvetet och påverkan av närstående göra sig gällande och man slutade med programmen. Sändarutrustningen gömdes bort i Ornässtugan där initiativtagaren bodde.
Glada televerkspejlare drog på sig Radio 88 tröjan då chefen inte såg på
I huset bodde även Kjell och Björn . De tände på idén om en egen rundradiostation (Radio 88:2) och började den 14 januari 1973 (se TT-meddelande) sända egna program en gång i veckan på söndagar klockan 21.00. Med Fats Walers "I'm crazy about my baby" som signaturmelodi ville man göra ett "eterns klotterplank". Man skulle sända alla de bidrag man fick sig tillskickat på en poste-restante adress. Då man nu inte hade några reklamintäckter fick man själva spela in programmen hemma. Programmen innehöll förutom musik, radio teater och samhällskritisk även en hel del politisk satir, man bedrev bl a en hatkampanj mot Folkpartiet. Lyssnarna kunde under programmet ringa till olika telefonkiosker som Radio 88 bevakade. Man bad lyssnarna om inslag och programförslag men fick inte in speciellt många förslag. Tidningarna blev mer nyfikna och började betala för intervjuer. Man gjorde i programmet reklam för bl.a. Tavernan i Bergshamra dit piraterna gick och drack öl efter sändningarna. Dit kom också amatörpejlarna och de blev snabbt bekanta med varandra. Några av amatörpejlarna, som i många fall jobbade på Televerket (dock ej med piratpejling), kom att hjälpa Radio 88 med sändarteknik etc. Den 25 mars sände Radio 88 hemifrån en av "televerkarna" i Bergshamra.
Den 11:e mars började programmet med att två personer sade sig sitta i stadshustornet och sända. Detta var utomordentligt roligt för vad piraterna inte visste var att nedanför Stadshuset stod polisen och televerket med sina bilar "kylare mot kylare" och planerade kvällens jakt. Samtidigt kommer två av televerkarna, försenade till mötet, springande från Stadshuset med påsar och väskor precis efter det att sändningen börjat. Det sägs att misstänksamheten var stor !
Myndigheterna hade jagat Radio 88 intensivt utan resultat men nu gjorde Radio 88 misstaget att sända från samma ställe två gånger i rad.
Första gången var den 8:e april 1973 då man sände sitt 13:e reguljära program från Högbergsgatan 26 B. Piraterna kunde bara stå och se på då deras fina sändare bars iväg av televerket och polis. Man lyckades dock få fram en gammal tung AGA rör-sändare och fortsatte sända. Brist på tid och ork gjorde att de återigen den 6/5 1973 inte flyttade sändaren utan lät den vara kvar vid Stortorget (Skomakargatan 24 B)i gamla stan där man sänt två gånger innan. Detta gjorde det lätt för myndigheterna. Två poliser grep Kjell som var kvar för slå av sändaren.
Pejlarna som hjälpt piraterna hade dock hunnit bygga en ny sändare och Radio 88 sände två gånger till då man upplyste om att man skulle ta ett sommaruppehåll. Den sist sändningen gick ut i etern den 20:e maj från Observatorielunden
Kjell Höglund erkände sin "samhällsomstörtande verksamhet" och dömdes till 40 dagsböter á fem kronor. Stadsmakten hade nog förväntat sig en stor välorganiserad organisation, istället hittade man några radiointresserade ungdomar, eller som riksradion uttryckte det i radiodokumentären "Musen som röt": Radio 88:as lejonvrål hade väckt den björn som sov, man drog ut på jakt med elefantbössor. Allt man fann var en liten mus.
Den sista Radio 88 hade inte mycket gemensamt med de föregående. Några från Radio 88 ville sända propaganda som ett svar på Radio Sverige (som var en borgerlig station som sände valpropaganda mot socialdemokratin). Den var klart vänsterextremistisk och drevs av en samhällsfientlig anarkistergrupp och ville att radion skulle användas till folkets tjänst. Deras program var hyfsat genomarbetade men innehöll mest politiskt svammel och reaktionära visor. Man sände på söndagar från januari 1974 till september 1975 . Gruppen hade även kontakt med terroristen Norbert Kröcher från RAF (Röda Arméfraktionen) som planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Se även Polismuseet (tavlan "EbbeGrön") - "Kröcher återvändetill Stockholm ...där han hade kontakt med en grupp som bl.a. sände piratradio (Radio.88)". Denna sista Radio 88 sände inte bara i Stockholm utan även i Norrtälje.
Samtidigt som Radio 88 sände fick de konkurans av stationen Radio 89. De greps av polisen sedan de sänt tre veckor från samma höghus i Täby
