Helt nära bebyggelsen i södra Stockholm ligger Ågesta kärnkraftverk, också kallat R3 eller Adam. Ågestaverket var Sveriges första kommersiella kärnkraftverk och  producerade främst fjärrvärme (till Farsta genom rör under sjön Magelungen). Verket ligger insprängt i berget och var på många sätt före sin tid då det byggdes. Jag fick tillfälle att besöka denna industrihistoriska plats och lärde mig under besöket att det nog aldrig kommer att bli något museum av Ågesta och att framtiden, tyvärr, är osäker. Här finns mycket intressant historia att föra vidare.

Bränslet var naturligt uran i form av urandioxid som pressats till cylindriska kutsar av ASEA i Västerås. Som moderator användes 75 ton tungt vatten. Reaktor hade en effekt på 65 MW, men effekten höjdes i början av 1970 till 80 MW. Ågesta började projekteras 1954 och var i drift från 1963 till 1974. Verket producerade 800 000MWh värme och 415 000 MWh el under sin tid.
En intressant detalj är att hela verket är designat utan hjälp av datorer då detta var på räknestickans tid.

Före Ågesta (R3/Adam) hade forskningsreaktorer byggts på KTH i Stockholm (R1) och som var i drift 1954-1970. Vid Studsvik byggdes R2 som fortfarande är i drift.. Efter Ågesta planerade Vattenfall och AB Atomenergi även en reaktor kallad R4/Eva vid Marviken utanför Norrköping.
Detta bygge stoppades av säkerhetsskäl men används än idag och drivs med en oljepanna. Själva reaktorn finns dock fortfarande kvar men är naturligtvis oladdad.

Stället är har en skön blandning av "ambiance" och ordning-och-reda.
Otroligt tjusig lampa i kontrollrummet. 1974 var det så slutkluvet.

Under 1968 skadades 30 % av bränslestavarna av vibrationer. Flera av dem gick sönder och upprensningsarbetet, som alltså gjordes med verktyg från utsidan, tog hela 6 månader. Kvarvarande mängd bränsle i systemet uppskattades till ca 1 Kg. Den 1 Maj 1969 inträffade ett större haveri.
Ett pumpbyte gjordes helt fel och 400 ton kylvatten rann ut i turbinhallen. Vattnet kortslöt all el och säkerhetssystemen fungerade inte. Reaktorn stoppades manuellt s.k. SCRAM. Nära härdsmälta eller inte.. Vem vet. Den som är intresserad kan läsa om olyckorna i Windscale och Browns Burry.
Det gick hur som helst bra; annars hade villapriserna i området legat på en helt annan nivå.

Ågesta, och även det icke fullbordade Marviken, var en del av den s.k. "svenska linjen" som gick ut på att använda tungt vatten och eget naturligt uran. Användning av inhemskt kärnbränsle, som i skillnad till importerat uran inte var förknippat med krav på internationella inspektionsåtgärder, skulle göra det möjligt utvinna plutonium – råvaran för en framtida svensk atombomb. Att även bygga upp egen inhemsk kunskap genom forskning etc. var anledning nog att använda urantillgångarna vid Ranstad och Kvarntorp (googla på Kvarntorpshögen och förundras..).

Vid FOA:s anläggning i Ursvik utfördes beräkningar och div. forskning om det Svenska atomvapnet. Ute vid FOA:s testanläggning vid Grindsjön planerades för praktiska tester mm. Man han nu inte så långt innan hela programmet lades ner. Ursvik håller nu på att bli bostäder och jag undrar om de nyinflyttade känner sig trygga i vetskapen om att deras familjer lever på/i en atom (-bombs) forskningsanläggning...

Är du intresserad kan jag varmt rekommendera Ny Teknik April-85 som hade en billaga om kring historien om den svenska atombomben.

En helt annan intressant sak i samband med svensk kärnkraftsforskning är att man tog lite lättare på avfallshanteringen i begynnelsen.
Ett bra exempel är det mellanlager för lågaktivt avfall (alltså inte själva bränslet) som låg ute på Värmdö.
I en gammal militär bunker göts en förvaringsdepå. Med jämna mellanrum fylldes avfallet i oljefat som "slutförvarades" i Lansortsdjupet.

Lagret  med sin hemliga dörr och en kul avfallshoptryckare.